Inkontinens är ett stort problem för äldre, cirka 80 procent av dem som bor i särskilt boende lider av inkontinens. I går inleddes, i Göteborg, den årliga nordiska konferensen för uroterapeuter. I år firar man dessutom 25-årsjubileum för UroTerapeutisk Förening, UTF. I egenskap av regeringens samordnare var jag inbjuden för att diskutera hur inkontinensproblem hanteras och bör hanteras för äldre.
En av grundarna av UTF, Birgitta Lindehall, uroterapeut, inledde dagen med att delge de cirka 250 deltagarna en historik av hur utbildningen till uroterapeut och den gemensamma föreningen startade. Birgitta Lindehall är idag en av kursledarna för världens första universitetskurs i uroterapi som startades vid Göteborgs universitet 1987.
Det viktigaste målet för uroterapi är att utifrån patientens egna resurser, och de krav som det dagliga livet ställer, hjälpa patienterna till en adekvat blås- och tarmfunktion som innefattar normaliserad eller förbättrad tömning och kontinens. Ibland behövs individuellt anpassade hjälpmedel för ökad livskvalitet.
Idag finns det cirka 450 utbildade uroterapeuter i Norden. Uroterapeuter arbetar främst inom områden som barnsjukvård, gynekologi och urologi och har alltid en legitimation i sin grundprofession som oftast är sjuksköterska, men även sjukgymnast, läkare och barnmorska är vanligt. Vid alla större sjukhus finns det idag uroterapeuttjänster och många uroterapeuter är också verksamma inom primärvård och äldrevård. Dock är det få uroterapeuter som arbetar inom kommunen. Vid mötet fanns endast en terapeut som var anställd i en kommun, i detta fall Göteborg.
Under konferensens första dag framkom en stark önskan om att det ska satsas mer på att hjälpa drabbade med inkontinens. Det är ett undanskymt område som man inte pratar så mycket om, trots att det kan skapa ett stort lidande för de drabbade. Många blir socialt isolerade trots att det kan finnas hjälp att få. Ett förslag som kom fram under dagen var att man i vårdvalet skulle ställa krav på att det måste finnas en uroterapeut att tillgå på varje vårdcentral, precis som det i vissa landsting ställs krav på astma/KOL-sköterska.
Under dagen belystes även behovet av att fler inom vården måste få kompetens om inkontinens. En av deltagarna berättade om en kollega som under sin distriktssköterskeutbildningen inte fått någon utbildning alls om inkontinens. Däremot hade vederbörande fått utbildning i att skriva ut hjälpmedel.
Cirka 80 procent av dem som idag bor i ett Särskilt boende lider av inkontinens. Eftersom detta är angeläget för de mest sjuka äldre har vi kontakt med NIKOLA *), Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting, som arbetar tillsammans med Hjälpmedelsinstitutet och Socialstyrelsen med att ta fram indikatorer för inkontinens. När dessa indikatorer är klara kommer vi att försöka få med dem i den nationella äldresatsningen för att lyfta upp inkontinensproblematiken för de äldre på dagordningen.
SBU har i uppdrag att se över vilket vetenskapligt underlag det finns för olika interventioner inom urininkontinensområdet och kommer att presentera resultat från litteratursökningen under hösten.
Med SBUs underlag och med nationella indikatorer för inkontinens har vi goda möjligheter att lyfta inkontinens som ett angeläget och hittills bortglömt problem för de mest sjuka äldre.
*) NIKOLA, Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting, är ett nationellt nätverk inom området inkontinens, vars deltagare är representanter med en central roll inom inkontinensverksamheten inom kommuner, landsting och privata vårdgivare. En viktig uppgift för nätverket är att förankra och implementera gemensamma rekommendationer. Syftet med NIKOLA är att nationellt driva på utvecklingen inom inkontinensområdet.