Author: Healthcare

Tandimplantat för äldre

Healthcare

Många äldre sjuka har väldigt dåliga tänder. Det hänger ihop med den övriga hälsan. Om man har förlorat en eller flera tänder kan man behöva ersätta dem med tandimplantat, både för funktionens skull och av estetiska skäl. För det mesta kan man få implantatet att fästa av sig själv, men ibland hos äldre vill inte det nya implantatet växa fast som det ska, och då krävs en liten transplantation av benvävnad. Istället för att använda patientens egen benvävnad så görs nu försök med syntetisk benvävnad vid tandimplantat. Detta kan innebära fördelar för vårdtagaren.

Positiva resultat vid studie
Forskningen går hela tiden framåt inom olika områden. En stor del av framgångarna beror på att nya läkemedel provas ut genom tester, undersökningar och olika studier. Med jämna mellanrum når man framgång och hittar nya användningsområden för olika preparat. En djurstudie som har presenterats vid Odontologiska fakulteten på Malmö högskola, har visat att syntetisk benvävnad kan användas för att bygga upp tandben efter ett tandimplantat. Studien har utförts på råttor, och medlet har fungerat bra vid nybildning av benvävnad. Preparatet har även tidigare använts inom sjukvården, men då i de flesta fall för att behandla bensköra patienter som lider av kotkompressioner. Övertandläkare och specialist i oral kirurgi, Anna Truedsson, har utfört studierna i syfte att undersöka om medlet går att använda i samband med tandimplantat. Att det fungerar på råttor är dock ingen garanti för att det fungerar lika bra på människor. Försöken ser lovande ut, men fler studier i ämnet behöver utföras. En mindre klinisk studie på fyra personer har redan gjorts. Vid den studien upptäcktes att preparatet hade en något bättre effekt om det blandades med benvävnad från personen som behandlades.

Besparingsfördelar
Av Anna Truedssons avhandling framgår också att kostnaderna för vården vid de olika behandlingstyperna skiljer sig åt ganska mycket. Om benersättning från höften används vid tandimplantat så behöver patienten generell anestesi, det vill säga narkosbedövning. Denna typ av transplantation blir avsevärt dyrare eftersom det då krävs mer personal. Behandling med narkos visade sig stå för hela 30 procent av totalkostnaden vid ett tandimplantat, medan en behandling som utförts av en käkkirurg och en tandsköterska stod för bara 15 procent av totalkostnaden. Vid en transplantation av ben från munhålan används endast lokalbedövning, och med färre involverade i personalen blir självklart kostnaden lägre. Det finns också andra fördelar med att slippa ta benvävnad från höften, eftersom en patient som genomgår en transplantation med ben från höften upplever obehag från två ställen på kroppen efter behandlingen. Ett sådant ingrepp kan kännas och orsaka besvär efter transplantationen, men är övergående och brukar försvinna efter ungefär två veckor. Flera fördelar skulle alltså vara vunna om det syntetiska benersättningsmedlet skulle gå att använda vid tandimplantat, både för patienten som står under behandling och rent kostnadsmässigt. Benersättningsmedlet som använts vid studierna om tandimplantat heter Cerament. Förhoppningsvis ska det få ett större användningsområde än att ersätta förlorad benmassa vid osteoporos, när det nu studeras i samband med tandimplantat. Avhandlingen som är ett resultat av djurstudierna heter ”An injectable biphasic bone substitute in sinus augmentation” och har lagts fram vid Odontologiska fakulteten vid Malmö högskola.

 Läs mer om tandimplantat på: http://tandimplantat.se/

 

 

Ökad kunskap behövs om äldre med intellektuell funktionsnedsättning

Healthcare

Vi lyssnade till professor Christine Bigby från La Trobe University i Australien, en av världens mest framstående forskare inom området åldrande med intellektuell funktionsnedsättning. Konferensen arrangerades av Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, FUB, som är en intresseorganisation som arbetar för att alla personer med utvecklingsstörning ska kunna leva ett gott liv.

Antalet äldre med intellektuell funktionsnedsättning ökar kontinuerligt och därmed också behovet av ökad kunskap inom sjukvården för att man t.ex. ska kunna genomföra kompetenta utredningar vid misstänkt demenssjukdom hos dessa personer.

Professor Bigby har forskat på området i många år och hon beskrev de fantastiska framsteg som gjorts. Under 1900-talet har medellivslängden ökat dramatiskt för personer med intellektuell funktionsnedsättning och närmar sig nu nästan samma medellivslängd som för den övriga befolkningen. Den förväntade medellivslängden hos människor med Downs Syndrom fördubblades nästan mellan åren 1983 och 1993, med en sammanlagd ökning från åren 1960 till 1995 med 35 år. Detta kan jämföras med befolkningen i övrigt som under samma period ökade sin förväntade medellivslängd med sju till åtta år. Det råder dock stora skillnader mellan personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning, som har en medellivslängd på 74 år, jämfört med personer med svår intellektuell funktionsnedsättning, som har en medellivslängd på endast 58 år.

Det finns idag många felaktiga föreställningar om personer med intellektuell funktionsnedsättning, som exempel att de skulle utgöra en homogen grupp. En annan föreställning är att personer med intellektuell funktionsnedsättning åldras tidigare, vilket inte alltid stämmer. Många är sköra, men en del av åldrandeprocessen skulle kunna förhindras med preventiva insatser, till exempel via fysiska- och sociala aktiviteter. För personer med Downs syndrom stämmer dock bilden av ett tidigt åldrande. För denna grupp debuterar demens tidigt.

Enligt Kia Mundebo, ombudsman på FUB, ser möjligheterna för äldre med intellektuell funktionsnedsättning väldigt olika ut i landet. I vissa delar av landet avslutas den kommunala, så kallade, dagliga verksamheten för denna grupp vid 65 års ålder. I andra kommuner minskas endast omfattningen av verksamheten, medan den fortsätter, även efter 65 års ålder, i vissa kommuner.

De sociala nätverk som bildas på arbetsplatsen där den funktionsnedsatta personen har sitt dagliga värv, eller i den dagliga verksamheten, är extra viktiga för dessa personer. Detta eftersom dessa nätverk kanske utgör deras enda sociala kontakt. Det innebär att för många kan pensionering vara helt fel.

Ett allvarligt problem som möter personer med intellektuell funktionsnedsättning är att sjukvården ofta inte kan tolka deras symtombild på rätt sätt. Det leder till att många av dessa personer har odiagnostiserade sjukdomar eller är underbehandlade, vilket speciellt gäller för äldre personer. Ett sätt att förbättra situationen vore att ha regelbundna hälsokontroller.

För den som vill läsa mer finns på FUBs hemsida en FoU-rapport från år 2014, ”Åldrande och intellektuella funktionsnedsättningar – en litteraturöversikt”, som är sammanställd av Fredrik Fäldth och Oskar Krantz. Rapporten visar att det saknas forskning i Sverige vad gäller äldre personer med intellektuell funktionsnedsättning – vi vet helt enkelt för lite om deras hälsa, preferenser och behov av stöd. Översikten av den internationella forskningen kan ge en värdefull vägledning över vilka områden som det behöver forskas mer på i ett svenskt perspektiv.

Läs mer på: http://www.fub.se/utvecklingsstorning/aldrande

80 procent i särskilt boende lider av inkontinens

Healthcare

Inkontinens är ett stort problem för äldre, cirka 80 procent av dem som bor i särskilt boende lider av inkontinens. I går inleddes, i Göteborg, den årliga nordiska konferensen för uroterapeuter. I år firar man dessutom 25-årsjubileum för UroTerapeutisk Förening, UTF. I egenskap av regeringens samordnare var jag inbjuden för att diskutera hur inkontinensproblem hanteras och bör hanteras för äldre.

En av grundarna av UTF, Birgitta Lindehall, uroterapeut, inledde dagen med att delge de cirka 250 deltagarna en historik av hur utbildningen till uroterapeut och den gemensamma föreningen startade. Birgitta Lindehall är idag en av kursledarna för världens första universitetskurs i uroterapi som startades vid Göteborgs universitet 1987.

Det viktigaste målet för uroterapi är att utifrån patientens egna resurser, och de krav som det dagliga livet ställer, hjälpa patienterna till en adekvat blås- och tarmfunktion som innefattar normaliserad eller förbättrad tömning och kontinens. Ibland behövs individuellt anpassade hjälpmedel för ökad livskvalitet.

Idag finns det cirka 450 utbildade uroterapeuter i Norden. Uroterapeuter arbetar främst inom områden som barnsjukvård, gynekologi och urologi och har alltid en legitimation i sin grundprofession som oftast är sjuksköterska, men även sjukgymnast, läkare och barnmorska är vanligt. Vid alla större sjukhus finns det idag uroterapeuttjänster och många uroterapeuter är också verksamma inom primärvård och äldrevård. Dock är det få uroterapeuter som arbetar inom kommunen. Vid mötet fanns endast en terapeut som var anställd i en kommun, i detta fall Göteborg.

Under konferensens första dag framkom en stark önskan om att det ska satsas mer på att hjälpa drabbade med inkontinens. Det är ett undanskymt område som man inte pratar så mycket om, trots att det kan skapa ett stort lidande för de drabbade. Många blir socialt isolerade trots att det kan finnas hjälp att få. Ett förslag som kom fram under dagen var att man i vårdvalet skulle ställa krav på att det måste finnas en uroterapeut att tillgå på varje vårdcentral, precis som det i vissa landsting ställs krav på astma/KOL-sköterska.

Under dagen belystes även behovet av att fler inom vården måste få kompetens om inkontinens. En av deltagarna berättade om en kollega som under sin distriktssköterskeutbildningen inte fått någon utbildning alls om inkontinens. Däremot hade vederbörande fått utbildning i att skriva ut hjälpmedel.

Cirka 80 procent av dem som idag bor i ett Särskilt boende lider av inkontinens. Eftersom detta är angeläget för de mest sjuka äldre har vi kontakt med NIKOLA *), Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting, som arbetar tillsammans med Hjälpmedelsinstitutet och Socialstyrelsen med att ta fram indikatorer för inkontinens. När dessa indikatorer är klara kommer vi att försöka få med dem i den nationella äldresatsningen för att lyfta upp inkontinensproblematiken för de äldre på dagordningen.

SBU har i uppdrag att se över vilket vetenskapligt underlag det finns för olika interventioner inom urininkontinensområdet och kommer att presentera resultat från litteratursökningen under hösten.

Med SBUs underlag och med nationella indikatorer för inkontinens har vi goda möjligheter att lyfta inkontinens som ett angeläget och hittills bortglömt problem för de mest sjuka äldre.

 

*) NIKOLA, Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting, är ett nationellt nätverk inom området inkontinens, vars deltagare är representanter med en central roll inom inkontinensverksamheten inom kommuner, landsting och privata vårdgivare. En viktig uppgift för nätverket är att förankra och implementera gemensamma rekommendationer. Syftet med NIKOLA är att nationellt driva på utvecklingen inom inkontinensområdet.

2014-års rapport från Cancerfonden

Healthcare

Cancerfonden kom nyligen ut med sin rapport för år 2014 som är fylld med mycket intressanta fakta. Det är nionde året i rad som Cancerfonden låtit ta fram en rapport med syfte att påverka och sprida kunskap om cancersjukdomar.

Under de två senaste decennierna har antalet cancerfall ökat och idag drabbas årligen cirka 55 000 personer i Sverige av cancer. En orsak till detta är att vi lever längre, risken att drabbas av cancer ökar med stigande ålder. De flesta, cirka 70 procent av männen och drygt 60 procent av kvinnorna, som drabbas av cancer är över 65 år.

Enligt rapporten kommer en tredjedel av alla personer i Sverige att drabbas av cancer någon gång under livet. Positivt är dock att överlevnaden ökar tack vare tidig upptäckt, bättre diagnostik och behandling. Fem-årsöverlevnaden är nu cirka 72 procent och tio-årsöverlevnaden cirka 65 procent. Överlevnaden i cancer har alltså mer än fördubblats de senaste 60 åren och idag lever cirka 440 000 personer i Sverige med en cancerdiagnos. Det finns dock fortfarande cancersjukdomar med mycket dålig prognos, till exempel cancer i bukspottkörtel, lungor och lever.

År 1958 startade Socialstyrelsen cancerregistret, vars syfte är att kartlägga cancersjukdomars förekomst och förändringar över tiden. Registret ska även utgöra en bas för forskning samt möjliggöra internationella jämförelser. Alla som bedriver verksamhet inom hälso- och sjukvård, det vill säga landsting, kommuner och privata vårdgivare, ska enligt Socialstyrelsens föreskrifter lämna uppgifter till registret.

De sex vanligaste cancersjukdomarna: prostatacancer, bröstcancer, hudcancer, tjocktarmscancer, lungcancer och malingt melanom i huden står för mer än hälften av alla nya cancerfall. Mannens vanligaste cancersjukdom är prostatacancer, vilken står för 30 procent av alla cancerfall hos män. Bland kvinnor är bröstcancer den vanligaste cancerformen och utgör idag 30 procent av alla cancerfall hos kvinnor. Intressant att notera är att cirka 20 procent av de kvinnor som får bröstcancerdiagnos är över 75 år, det vill säga i den ålder då de inte längre erbjuds mammografiscreening.

Den näst vanligaste cancerformen bland både män och kvinnor är hudcancer (exklusive malingt melanom i huden), vilket är den tumörgrupp som i särklass ökar mest.

Tjocktarmscancer är en sjukdom som främst drabbar äldre, tre av fyra som insjuknar är över 65 år. Tjocktarmscancer ökar i båda könen och sjukdomsutvecklingen är relaterad till flera olika livsstilsfaktorer som är åtgärdbara, till exempel ohälsosamma matvanor, låg fysisk aktivitet, övervikt och fetma.

Lungcancer är den femte vanligaste cancerformen och den cancersjukdom som orsakar flest människors död. Medianålder vid insjuknande är cirka 70 år och den bakomliggande orsaken är vanligast rökning. Hos män ses nu en minskning av lungcancer men hos kvinnor ses en stadig ökning. Detta avspeglar förändrade rökvanor i samhället sedan 1960-talet. För kvinnor innebär detta att lungcancer nu orsakar betydligt fler dödsfall än bröstcancer. Det finns också stora skillnader i insjuknande mellan grupper med olika utbildningsnivå. I gruppen med enbart grundskola insjuknar dubbelt så många som i gruppen med eftergymnasial utbildning.

Socialstyrelsen beräknar att cirka 20 procent av alla dödsfall i åldrarna 1-79 år är åtgärdbara, och till dessa räknas lungcancer. Tobaksrökning orsakar cirka 5000 dödsfall årligen i Sverige.

Fotnot:  Cancerfonden grundandes 1951 och är en ideell insamlingsorganisation. De arbetar framförallt med forskningsfinansiering, men också med kunskapsspridning och påverkansarbete. 

Läs rapporten på: http://www.cancerfonden.se/sv/Om-Cancerfonden/Press/Pressmappar/Cancerfondsrapporten-2014

Läs mer om cancer på Cancer.se:s webbsida: http://cancer.se

Läs mer om cancer på Socialstyrelsens webbsida: http://www.socialstyrelsen.se/sjukdomar/cancer

Sjuksköterskan som specialist för inkontinenspatienter

Healthcare

I onsdags fortsatte den internationella konferensen om inkontinens ”GFI, Global Forum on Incontinence, där ovanligt många sjuksköterskor fanns med. Denna dag låg fokus på vikten av att det måste finnas en väl etablerad och integrerad vårdkedja, från tidig upptäckt till specialistvård, för inkontinenspatienten. I många länder finns det tyvärr stora brister i primärvård och specialiserad vård. Förutsättningarna är olika, men problemen är likväl desamma för drabbade över hela världen.

Konferensen arrangerades av SCA, som är en stor producent av inkontinenshjälpmedel. Under konferensen presenterade SCA resultatet av det uppdrag som de gett till en expertpanel, bestående av fyra framstående forskare inom inkontinens. Uppdraget var att ta fram ett förslag till en ideal organisation för inkontinens, det vill säga för att bidra till förbättringar i vårdkedjan, vilket utmynnat i rapporten ”Optimum Continence Service Specification”.

Det är naturligtvis mycket svårt att hitta en modell som kan användas i alla länder eftersom förutsättningarna gällande utbildningsnivå, organisation, finansiering med mera, väsentligt skiljer sig åt. Men rapporten är ett bra underlag för diskussion, såväl för beslutsfattare som för vårdpersonal. Både i rapporten och under konferensen trycktes det på behovet av att utbilda sjuksköterskor i inkontinens, både för initial bedömning och för specialiserade åtgärder. Från alla länder beskrevs hur nedprioriterad inkontinens är i vården och att läkarna inte vare sig har kunskap eller intresse av att jobba med inkontinens. Därför ansågs det att det vore bättre att utbilda sjuksköterskor.

Ett problem är dock att kunskapsnivån bland sjuksköterskor, globalt, skiljer sig åt ganska kraftigt. Allt i från sjuksköterskor som endast har kortare praktiska utbildningar till dem som har längre universitetsutbildningar. I Storbritannien, USA, Kanada, Holland och Australien finns specialiserade sjuksköterskor inom inkontinens och i Kanada finns även ”nurse practitioner” som undersöker, diagnostiserar och har förskrivningsrätt.

I Sverige finns cirka 200 uroterapeuter, vilka oftast är legitimerade sjuksköterskor med påbyggnadsutbildning som den Nordiska Uroterapeutföreningen står bakom. Detta är ingen formaliserad specialistutbildning och det finns få tjänster upprättade. Uroterapeuter verkar framför allt inom sjukhusvården, men ett lika stort behov av deras kompetens finns i primärvård och kommunal vård. De som kan läsa till uroterapeuter är legitimerade sjuksköterskor, läkare, barnmorskor eller sjukgymnaster. Kursen är på 40 högskolepoäng och ges vid Göteborgs Universitet och vid Högskolan i Bergen.

Den yrkeskategori i Sverige som framför allt förskriver inkontinensprodukter är distriktssköterskor, men de har oftast en kort utbildning inom området och skulle därför behöva utöka kompetensen om inkontinens. Flera högskolor ger utbildningar på 7,5 högskolepoäng i omvårdnad och behandling vid inkontinens samt förskrivning.

Det finns alltså ett stort behov av att starta utbildningar för sjuksköterskor som vill specialisera sig inom inkontinensvård. Men det behövs också utbildning för övriga professioner inom vården för att öka kompetensen inom inkontinens. Här är Australien och Kanada bra exempel, de har båda utvecklat webbaserade utbildningar för att lättare kunna sprida kompetens över hela landet.

Konstateras kan att det finns mycket vi kan göra i Sverige för att förbättra vården för dem som är drabbade av inkontinens. Till exempel att tidigt identifiera patienter med hjälp av Senior Alert, utbilda all personal om inkontinens, utbilda fler uroterapeuter som skulle kunna göra stor nytta både i primärvård och kommunal vård för de äldres bästa. Kanske vore det bra om uroterapeut blev en formell specialistutbildning för sjuksköterskor?

Inkontinens – 400 miljoner i världen är drabbade

Healthcare

I Madrid pågår nu en tvådagars konferens om inkontinens under namnet, GFI, Global Forum on Incontinence. Det är femte gången som denna konferens anordnas och i år riktar man sig speciellt till beslutsfattare eftersom man anser att inkontinens inte alltid är ett område som prioriteras. Många intressanta talare från hela världen är här och under gårdagen beskrevs väldigt väl hur inkontinens inverkar negativt på livskvaliteten för den drabbade, men även för anhöriga.

Inkontinens ökar med stigande ålder och idag räknar man med att det globalt är cirka 400 miljoner individer som är drabbade. Inkontinens, både urin- och avföringsinkontinens, är en sjukdom som många lider av i det tysta. Sjukdomen är både underrapporterad, underdiagnostiserad och underbehandlad.

Ett mycket angeläget inslag under gårdagen var den panel som bestod av personer som lider av inkontinens och som beskrev sin egen situation, bland annat en 50-årig kvinna som varit inkontinent sedan hon som 24-åring varit med om en mycket svår förlossning. Trots ett flertal operationer har hon inte blivit bra, men har nu lärt sig leva med sin sjukdom. En annan person i panelen, en 60-årig man, berättade att han i samband med en ryggoperation blivit både urin- och avföringsinkontinent. Inte heller han hade blivit förbättrad, men han hade fått hjälp av en uroterapeut att kunna hantera inkontinensen. För båda dessa personer utgör planering en mycket viktig del av livet – att flyga till Madrid kräver till exempel mycket stor planering och en mycket stor resväska, med flera ombyten och skydd.

Ett annat intressant inslag under konferensens första dag var att fokus även bör riktas på många av de kvinnor, både unga och äldre, som rapporterar problem med läckage under idrottsaktiviteter och därför undviker fysisk aktivitet. Även bland unga elitidrottare är inkontinens ett relativt vanligt problem. Ett annat observandum är att personer med inkontinens ofta undviker sexuell aktivitet på grund av rädsla för att läckage ska uppstå.

Australien är ett av de länder som arbetat strukturerat för att synliggöra inkontinens i samhället och hjälpa personer som lider av sjukdomen. Organisationen ”Continence Foundation of Australia”, som har stöd från australienska Socialdepartementet, arbetar för att förbättra omhändertagandet vid urin- och avföringskontinens. Barry Cahill, chef för organisationen, beskrev det arbete som de hittills genomfört och poängterade att en av de viktigaste uppgifterna för organisationen är att nå ut till alla berörda (advocacy). Detta ska göras genom att:

  • Arbeta med konsumenter, vårdprofessionella och industrin.
  • Förbättra och förenkla tillgång till kontinensvård.
  • Tillse att evidensbaserad information och kunskap sprids och används.
  • Stärka kapaciteten och kompetensen bland vårdpersonalen.

Organisationen koordinerar idag flera utbildningar som är riktade till allmänheten och genomför kommunikationskampanjer samt andra aktiviteter. Som exempel anordnar de ”Everybody’s Business”, möten som hålls runt om i landet för att öka förståelsen och kunskapen om inkontinens. De håller i ”World Continence Week”, ett arrangemang som under en hel vecka är dedikerad till inkontinens och som stöds av media och relevanta aktörers aktiviteter.  De ger också ut en tidning, ”Bridge magazine” med samma syfte.

Organisationen gör också ett flertal insatser som är riktade till de vårdprofessionella. Som exempel koordinerar de ”Everybody’s Business forums” för vårdpersonal runt om i hela landet. De anordnar en årlig vetenskaplig konferens om inkontinens. Ger ut ”The Australian and New Zealand Continence Journal”, vilket är en multidisciplinär peer reviewed-tidning för vårdpersonal. Via ”The National Continence Scholarship Program”, erbjuder man stipendier för vårdpersonal så att de kan besöka den nationella inkontinenskonferensen. De anordnar dessutom olika nivåer av nationellt ackrediterade utbildningar om inkontinens.

Som grädde på moset delar de också ut det årliga priset ”The Continence Carer of the Year Award” till en anhörigvårdare som vårdar någon med inkontinens. Vem som helst kan nominera och vinnaren får ett pris på 1000 australiensiska dollar, cirka 6000 svenska kronor.

Läs mer på: Inkontinens.se

http://www.continence.org.au/